Jag vet hur de käns när ingen ser en, att ingen hör en även fast man skriker. Skriker av rädsla. Skriker av hat. Skriker av kärlek. Jag skriker och skriker men ingen hör snart går min röst sönder och den ända som kan laga den är du. Jag skriker ut fan allt jag har men du bara ser på mig men jag får inget svar och sedan vänter du. Du ser mig ligga där på marken och blöda, men du bara vänder. Du ser mig stå där med öppna händer. Du bryr dej inte om mig hur mycket jag än lider jag lider för din skull. Jag fäller tårar för din skull. Blöder för din skull. Jag lever för din skull. Men om du inte äns ser mig och vet att jag finns varför ska jag då fortsätta leva? Undra hur det käns att bara släppa all skit inte veta att man funnis inte veta att jag nånsin träffat dej. Att få sväva där uppe kring molnen och kolla ner på dej, att se hur du skrattar och ler. Har aldrig sätt dej le för varje gång jag ser dej så vänder du ryggen till. Känslan att få sväva om kring där uppe och veta att du inte ser mig men att jag kan se dej, se allt du gör höra dina tankar och se dina misstag. De är något som jag djup inne i mitt hjära skulle vilja se. Men på utsidan av mig vill jag bara se dej dö. Långsamt och plågsamt. Se dej lida till döds. Se dina blodiga ögon som vädjar om livet tillbaka. Att de är du som ska ångra det du gjort mig. Att du förfan ska inse att mitt liv är borta! Du stal något jävligt värdefult. En männsikas liv! Det är inget man bara kan vifta bort och sedan glöma ska jag säga dej!
Fyfan vad vidrig du är!


Jag älskar dej.